Att lägga ett överpar

Även om mycket är osäkert i poker är en sak nästan garanterad. Om en spelare har ett överpar och den andra ett set kommer den ena bli av med stacken. För några år sedan fanns gott om så kallade "set miners", spelare som i stort sett bara spelade pocket par och försökte träffa set för att sedan få in degen mot någon med top-par eller ett överpar.

Att lägga ett överpar är något som de flesta spelare, däribland jag, har väldigt svårt för. Det är nästan traumatiserande. Ibland är man nästan beredd att betala bara för att se hur ens fina, fina hand blev slagen. Det är såklart inte så smart om man spelar poker för att tjäna pengar.

Här är ett exempel från idag:

Jag sitter med KK på knappen och öppnar med en standardhöjning till 4bb. SB lägger sig med BB 3-betar till 14bb.

BB i det här fallet är en bra, aggressiv och relativt tight spelare. Han spelar 22% av sina händer, höjer med 17% och 3-betar ungefär 6%. Hans range är alltså ganska stark. Vanligtvis kommer att han ha ett par som TT eller högre, eller AK/AQ. Ibland kanske han gör en move med ett mindre par, Axs eller en suited connector. Men rätt så stark range.

Jag har dock KK så det finns inte en chans i helvete att jag lägger mig. Frågan är bara om jag ska 4-beta eller syna. Vanligtvis 4-betar jag är, i stort sett 100% av gångerna om jag är ur position. Sitter jag ur position vill jag avgöra handen så snabbt som möjligt för att minska fördelen för han som har position på mig, och KK är definitivt en hand som är värd att köra in 100bb med preflop.

I det här fallet väljer jag dock att syna, dels för att variera mitt spel (jag vill inte bli för förutsägbar mot en bra spelare som spelar mycket) och dels för att se en flop i position. Kommer det ett A på floppen och han vbisar styrka kan jag släppa handen. Egentligen är det en slowplay jag gör, och förhoppningen är att om han träffar en Q med AQ eller har ett överpar på floppen ska jag kunna få in hela stacken.

Floppen kommer J T 8 med två hjärter.

Inte en särskilt bra flop för mig. Det ligger massvis med drag, både till färg och stege, och två av de händer han vanligtvis 3-betar har redan träffat ett set. Till min förvåning checkar han. Jag funderar ett tag och checkar bakom.

Turn är en Q och nu betar han 18bb (det ligger 30bb i potten).

De bra nyheterna är att damen ger mig åtta nya outs till en stege. De dåliga är att det är nu svårt att komma på en hand som jag leder mot. TT, JJ och QQ har nu en triss. AK satte precis en stege, liksom 99. AA har haft mig slagen hela tiden. Den enda handen jag faktiskt leder mot som inte är en ren bluff är AQ.

En raise är otänkbar, eftersom jag majoriteten av gångerna kommer att vara slagen, ibland dra till en split mot AK. Samtidigt känns en fold med ett överpar och en hel del outs också ganska svagt. Om han har ett set så har jag 8 outs till stege och 2 till ett högre set. Det är det bästa scenariot. Har han AK så har jag bara 3 outs, mot 99 har jag 6st. Någonstans mellan 10 och 3 outs har jag i alla fall, och det finns en liten chans att jag har bäst hand och han övervärderar sin AQ. Så jag bestämmer mig för att syna.

River är en så kallad tegelsten, en 6 som inte förändrar någonting. Han går nu all-iun för 66bb vilket är lika mycket som ligger i potten. Och här sitter jag med min KK.

Här får man nog inse att man är slagen i stort sett alltid. Om inte han kör en väldigt märklig bluff så har han bäst hand här. Mest sannolikt känns AK. En re-raise preflop och sedan en check på floppen, följt av två rejäla bets med nötstegen. AQ kan vi nog räkna bort då det vore väl optimistiskt av honom att beta med den här, och dessutom beta hela stacken.

Jag vet inte vad han har, antagligen en stege men kanske ett set, vad jag vet är att jag är slagen. Så jag lägger mig. Surt såklart, men bättre att förlora 32bb än 100.

Vetenskapsnördar mobbade i TV

Det finns en TV-serie som heter Eureka, den utspelar sig i nån hemlig småstad i USA där landets mest geniala vetenskapsmän och andra intelektuella samlats. Jag såg några avsnitt av den när den började, eftersom premissen verkade hyfsat skoj och jag själv är nördigt intresserad av naturvetenskap.

Snabbt får man lära sig följande:

1. Intelligens betyder att man är bra på att bygga farliga manicker, men att man är totalt socialt handikappad och omedveten om vad som försigår utanför sitt mikroskop.

2. Kvinnor som är intelligenta har ingen sexualdrift. Om de har det är de onda.

3. En snygg medelbegåvad sheriff överlistar och genomskådar med lätthet alla geniers märkligt ogenomtänkta konspirationer.

4. Intelligenta människor klarar sig inte själva, och är farliga. Därför bör de kontrolleras av mindre begåvade (och därmed moraliskt överlägsna) personer.

Intressanta slutsatser minsann. Men för oss som ändå gillar vetenskap, teknologi och sånt då? Jo det kom en TV-serie som utspelar sig fyrtio år in i framtiden. Den heter Defying Gravity och handlar om en grupp astronauter, 4 män och 4 kvinnor, som ska färdas mellan samtliga planeter i solsystemet. Här har kvinnorna en sexualdrift, utan att vara onda, och när ett problem uppstår löses det ofta genom att folk som faktiskt vet vad det handlar om arbetar med andra intelligenta och utbildade människor för att lösa det. Serien lades ner efter första säsongen.

Eureka är inne på sin tredje säsong, Glamour är inne på sin tjugotredje och den som vill se en serie om någon snygg läkares som strular med svårmodiga sjuksköterskor kan nog göra det vilken dag i veckan som helst. Vi vetenskapsnördar är uppenbarligen inte värda ens en hundradel av en uttråkad hemmafru.

Digitalt pånyttfödd

På en impuls bestämde jag mig för att byta OS från Vista Ultimate till Windows 7, efter att ha fått en Windows skiva av en kille i en grön anorak. Antagligen ett utslag av digital självdestruktivitet. Vanligtvis innebär det ju bara en kort period av eufori följt av månader med misär medan man letar efter nya drivrutiner och borttappade program, spel och filer. Men den initiala känslan av renhet och pånyttfödelse är värt det!

Hittills, ett par timmar efter installationen, känns det bra. Antagligen den mest smärtfria installationen av ett OS jag gjort hittills. I med DVD:n, klicka "ja" och "nästa" ett par gånger och sedan bara vänta. Kändes som att det gick snabbt också, 20 minuter kanske.

Windows 7 är väldigt snyggt. Känns exakt som en uppiffad och stylad Vista, vilket det också är. Vad jag förstår är de största skillnaderna bättre minnesanvändning och snabbare uppstart, p.g.a. att W7 inte drar igång 40 miljoner processer som man sedan inte använder. Genialt egentligen. Undrar vem som ställde sig upp på ett produktionsmöte och sa "Grabbar, jag har en idé.. det kanske låter helt vansinnigt men.. vad sägs om att vi INTE startar alla de här processerna som i 99.8% av fallen inte används?". Bra jobbat Microsoft.

Anledningen till att jag postar detta är också att själv kunna komma ihåg när jag installerade det, och känslan jag hade då. Så när allting går åt helvete kan jag läsa det här inlägget och leva mig tillbaka till den lyckligare tiden. Nostalgi 3.0.

Adam och Sahar

Min vän Adam är en politisk karikatyrtecknare av rang, född i Syrien och har tidigare arbetat i Libanon, men nu bor i Norrköping där EWK-museet råkar finnas. En dag gav han mig helt spontant, efter att jag tjatat på honom i två månader, en karikatyrteckning av mig.

Som alla kan se så är den extremt smickrande. Jag ser inte tjock ut och näsan är rak. Uppenbarligen är Adam även en fegis av rang, som inte vågar smäda ens en lokalpolitiker. Antar att det är så man överlever som internationell karikatyrtecknare. Jag blev i alla fall nöjd såklart, är det något som alla politiker är svaga för är det väl smicker.

Det slutade med att jag gick på hans partners utställning på Kulturnatten och råkade köpa två verk av henne. Vill ni se dem så får ni beställa tid och betala en avgift, ingen jävla fildelning här inte, de ska ner i valvet och bli värda pengar.

Om jag vore en rapartist så skulle jag vara den här killen.

Poker: En dag på världens konstigaste jobb

Klockan är strax efter ett på natten och nu har jag till slut stängt ner borden, efter att spelat ungefär 7 timmar idag. Ont i ryggen av att sitta, ont i huvudet av att stirra på en skärm. Drygt 2500 händer blev det, ungefär ett tusen PLO och resten Hold'em. Plus ett par turneringar. Summan av detta påfrestande slit, ungefär exakt noll spänn.

Efter en bra start, där jag mest hade flyt låg jag plus $800. Men efter 500 händer började något gå fel... dåligt spel, dåliga händer och dåliga resultat. Efter ytterligare 1000 händer låg jag back $800 istället. Och efter fem hundra händer till hade jag ökat på underskottet till $1800. Två tusen händer spelade och nästan två tusen dollar minus på kontot. Kul jobb man har.

Vid ett Omahabord satt dock en fantastisk fisk med över $1500 i stacken. Han spelade 75% av händerna, raisade i stort sett aldrig och synade ner med nästan vad som helst. Målsättningen blev nu att ta alla hans pengar för att fylla i gropen som jag grävt åt mig själv. Han är verkligen en perfekt motståndare. Enda problemet var att det satt en tight och bra spelare direkt till vänster om honom som också ville åt hans pengar.

Hur gick det då? Jo jag får tacka den tighta spelaren som bidrog med ungefär tusen dollar till upphämtningen genom att bli brutalt utdragen av mig. Bland annat när hans AAK8 blev utdragen av min KKT6 all-in preflop. Fisken simmade lugnt vidare efter att ha byggt upp stacken till $2500. Själv känner jag mig som en vinnare som lyckats gå plus minus noll efter sju timmars spel, hur den tighta killen känner sig vill jag inte ens tänka på.

Poker: 65000 yngel utsläppta, försörjningen tryggad

I Söndags slog Pokerstars sitt eget världsrekord, 65.000 spelare deltog i endollarsturneringen. Vann gjorde spelaren "004 License". Noterbart är att han tidigare spelat turneringar för runt $4, drygt 170 stycken utan att lyckas vinna. Så en spelare som inte kan vinna på lowstakes-turneringar slår ut 64.999 andra spelare i en turnering... blev han fantastiskt bra över en natt? Har Phil Ivey tillbringat de senaste dagarna med att coacha honom? Har han listat ut en oslagbar strategi för turneringsspel? Nej, knappast. Saken är bara den att tur spelar en oerhört stor roll i poker.

Utvecklingen i synen på tur eller slump i poker hos spelare är lite intressant. När folk börjar spela tror de oftast att poker i stort sett bara är tur. Ju mer de lär sig, desto mer övertygade blir de att skicligheten är avgörande. Man lär sig pot-odds, Expected Value och den berömda "Fold Equity". Plötsligt handlar bara poker om skicklighet.

Men några hundra tusen händer senare, och efter att ha lyssnat på och gnällt om bad beats på MSN, IRC, Googletalk, diverse forum och för alla vänner och bekanta som vill lyssna kommer man (förhoppningsvis) till en insikt. I det korta loppet är turen helt avgörande. Och det långa loppet är mycket, mycket längre än vad man tror. En vinnande spelare kan (och kommer) att förlora över sträckor som 10.000 händer eller längre. Skulle du spela 10.000 händer på ett kasino skulle det ta ungefär två månaders heltidsarbete. Alltså att spela 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan, i två månader. Ett vinnande "proffs" kan alltså spela heltid i två månader, och gå back.

Här har vi till exempel er favoritspelare som lyckas förlora $700 på ca: 400 händer, trots att han "skulle" ha vunnit $800. En skillnad på $1500 eller 15 buyins (PLO).

Naturligtvis är det omvända också sant. Och det är därför man fortfarande ser nya spelare strömma in i pokercirkusen, och dåliga spelare hänger kvar. Redan för 5 år sedan när jag började livnära mig på poker, och antagligen innan dess, pratade man om att snart skulle "pokerboomen" vara slut. De dåliga spelarna skulle ha försvunnit, och de bra skulle bara sitta och skyffla runt markerna bland varandra tills bara Phil Hellmuth fanns kvar. Men tack vare turens stora inflytande kommer nog pokern att finnas kvar ett bra tag till, och fortsätta växa. Så försörjningen är tryggad en tid framöver.